JOHANNA

ni vet när alkoholen rusar i blodet, när man inte längre kan häjda sig utan låter tankarna smita iväg,
när man vill försvara både sig själv och han som var orsaken till att tankarna hade nånstans att smita,
när man vågar blicka tillbaka för att man har alkoholen som ett stöd, en klunk till och det gör inte lika ont, en klunk till och det käns som världens bästa idé att läsa alla gamla fjäril i magen sms, dom som lovade att det här var nåt att kämpa för, det här var så rätt. Hur kan nåt som var så rätt göra såhär alldeles väldigt ont?
Min vän talar om för mig att det vi hade inte är samma sak som det som alltid funnits mellan er, att sviket mot dig är värre, min vän, du har fortfarande en vän.
Jag hade vågat, jag hade chansat och jag satt nåt så stort på spel, mitt hjärta och min stolthet. Jag var inte redo att bli kär, men kunde inte heller kämpa emot, hjärtat gör som det vill i alla fall. Jag lät det gå så långt, jag sa aldrig: "jag vänder här". Jag släppte in dig, lät dig vara en del.
Första gången jag träffade dig som ingen speciell pratade vi om otrohet, då gick gränsen vid "att pussas lite med någon annan", när jag träffade dig som min så var otrohet att "småflörta med någon annan", min största rädsla var att du skulle göra illa mig så.
Jag vet inte vad jag ska kalla det du gjorde mot mig, men jag väljer att kalla det en del av sveket.
du gjorde illa mig, kanske gjorde du också illa dig själv
jag vet inte om det var det som var början till det kommande helvetet,
de kommande veckorna var fyllda med frågor, oro och framförallt av saknad,
jag saknade dig
varje dag,
väntade jag, hoppades jag
och det enda jag behövde var att höra din röst säga " vi fixar det här gumman, det här kommer bli bra, det här är nåt som är värt att kämpa för"
dom trygga orden, den tryggheten jag faktiskt känt tidigare, den som nu var som bortblåst,
jag fick aldrig höra dom orden igen,
när vi behövde dom som bäst och mest,
jag gav dig inte dom orden heller
den ständiga frågan: Hur är det mellan oss?
jag anade att du redan lämnat mig,
när väntan och längtan övergår i förtvivlan och försök till att göra allt bra igen,
jag vill bara att det skulle bli bra mellan oss, jag ville verkligen det
det blev inte bra
flera veckors väntan slutade med ett kort svar på min fråga
halv fem, natten till lördag den fjortonde juni
"Jag vill inte längre, förlåt"
Jag vet inte om det är jag som har fel, att det är jag som tänker konstigt, eller om människor bara är väldigt, väldigt olika. Kanske var du inte medveten om hur förbannat jävla ont det gör att få ett sånt sms, kanske gjorde du det för min skull, kanske gjorde du det för din egen skull eller så kanske för våran skull. Jag vet inte. Jag förstår inte och jag vet inte om jag kommer kunna förstå heller. Jag vet bara hur besviken jag vart, för att du valde att lämna mig över ett sms, över att du visste hur jag reagerar när jag blir ledsen och du ändå valde att skicka ett sms. Jag kunde ha varit var som helst, mina ben hade kunnat börja skaka, vilket tillslut leder till att jag inte kan andas, du visste om det. Jag satt på ett tåg när jag fick sms:et, jag var med min bästa vän, som också är din vän. Hon som var orsaken till att vi aldrig fick vara sådär jätte överlyckligt nykära. När du sen ringde, hade jag precis gått av tåget. Jag vet inte om du trodde att orden du gav mig skulle komma som en lättnad för mig, dom kom som en förtvivlan. Att inte kunna kasta sig i sängen och krama om kudden och gråta så länge man vill, att inte kunna säga hur man känner, utan tvingas säga: jag kan inte prata nu.
När man inte säger något till sin bästa vän, dels för att det handlar om stothet, dels för att jag Johanna aldrig skulle erkänna att jag är svag, jag skulle aldrig gråta när nån såg, men också för att jag talat om; det här är inte för skojj skull, jag tycker verkligen om honom, jag skulle aldrig sätta våran vänskap på spel för nåt som inte var på riktigt. För mig var det på riktigt och jag tror det var på riktigt för dig också, men din evighet var inte lika lång som min. Som vi sa, det kanske gick för snabbt från första början. Det är så förbaskat svårt att acceptera och förstå, att försöka se till dig, hur jag än vrider och vänder på det så förstår jag inte. Att avsluta såsom du valde att avsluta, att inte kunna ge förklaring öga mot öga. Med tanke på vad som hänt tidigare, så var du redan skyldig mig en förklaring. Har man gett sig in på nåt, så får man faktiskt vara med från början till slut, in good times & in bad times, sånt man får på köpet, för livet är inte underhållande alltid, inte kärleken heller. Låter kanske som att jag sitter hemma och är olyckligt kär dygnet runt och äter choklad och ostbågar om vart annat, så är faktiskt inte fallet. Visst, det är varken roligt eller enkelt,  det är för det mesta väldigt svårt. Det gör inte jätteont, det pirrar inte heller i magen, kanske är det för att jag inte känt efter. Om jag i smyg känner efter lite, så är det faktiskt förstört. Men jag väntar fortfarande på en förklaring mellan fyra ögon, ett hejdå. Dom säger att du är rädd för att säga hejdå på riktigt ..
Du har gjort illa mig
och min vän har fortfarande en vän
det är svårt
hejdå ekar i mitt huvud
vårat hejdå