JOHANNA

Hej världen!
Dagarna flyter på och det käns som att jag är i en bubbla, i min egna lilla sorgebubbla, där tankar som att "varför?", "vart tog vi vägen?" & "varför kämpade vi inte mer?", men också "nu gör vi inte illa varann mer", "det kanske var bäst såhär", dock med väldigt, väldigt stor tvekan, för hur kan nåt som gör så ont, vara bäst? och hur fortsätter man leva utan sitt hjärta?
Jag försöker, varje dag, jag ler, jag skuttar runt och jag försöker och det gör ont, det gör förjävligt ont.
Dom säger att det går över, att tiden läker alla sår och att nån gång, kanske våra vägar korsas igen.
Jag vill nu, jag vill ha din hand i min, jag vill le med dig.
Ibland är jag mest arg, förbannade hjärta att göra ont, förbannade dig att göra mig illa, förbannade allt ihop.
Men även om jag är ledsen, arg eller besviken, så är jag i min bubbla, jag mest bara är, jag lyssnar inte, jag hör inte och jag ser inte,
Förlåt alla.