JOHANNA

det är svart, eller det käns svart, svart och ensamt, som att ge bort bitar av sig själv, eller som att tappa sig själv, fast man egentligen ger bort hela sig själv, kanske är det samma sak, sårbart, ger bort sig själv för att få någonting tillbaka, för det handlar väl om att ge och ta, inte att ge, ge och ge? eller att ta, ta och ta? utan att få och att ge. Även om det blåser.

nu ett kort hej, sist stod vi på trappan och gav varann en puss och sa hejdå. Det där hejdå:et som förhoppningsvis blev det sista, fast jag inte trodde det då, inte hoppades,  jag trodde inte man slutade känna så plötsligt, men nu vet jag, antingen känner man kanske inte alls, eller så kan man faktiskt sluta känna, välja att inte känna, såsom du gjorde, du försvann, precis som du brukade, trots det har vi faktiskt viskat vackra ord till varandra, sagt saker ingen annan fått höra, som ingen annan kommer att få höra, våra hemligheter,  för vist håller man det man lovat? i alla fall en liten del? du lovade och jag lovade. Även fast du är borta och även jag försvunnit, så kanske våra hemligheter kan få förbi våra hemligheter. Du betyder inte längre, men du kanske kan bevara en hemlighet.

för ett halvår sen ungefär, förolorade vi en ängel, egentligen ännu längre sen, några år sen, när en sjukdom började äta upp en underbar människa, en sjukdom som tog en persons drömmar, även den personens yttre skönhet, försökte, fast den lyckades inte, för den inre skönheten lyste igenom, så tydligt, sjukdomen lyckades inte heller ta den här personens livsvilja och livsglädje, inte heller styrkan att kämpa kunde den här sjukdomen ta, trots det, så var den här personen tvungen att försvinna. och vi runt om, var tvugna att se en person vi älskade, sakta tynas bort.

och när en bästa vän, inte längre bara är en bästa vän.

fan va det är roligt, jag tror jag skrattar ihjäl mig.